Blånagla, ett konstprojekt som resulterade i en dansopera med nyskriven musik av tonsättaren Lisa Ullén, koreografi av Anna Källblad och film av Jenny Vinterqvist.
Jag blev inbjuden till Husum, en bruksort söder om Umeå med en av norra Europa största massafabriker, när den största och äldsta skorstenen skulle rivas. Frågan var om man kunde göra något av alla skorstenens stenar. Kanske ett minnesmärke eller ett monument. Det visade sig vara en tungrodd historia. Men väl på plats kom jag i kontakt med en studiecirkel bestående av pensionerade arbetare från fabriken vilka hade mycket att berätta. Jag insåg att detta skulle kunna bli en föreställning. Under ett antal workshops samlades berättelser in av kroppens minne, ett hårt fysiskt arbete, ljud från fabriken, film av rörelser och miljöer och mycket mer. Allt detta bearbetades av oss konstnärer och resulterade i en – dansopera.
På scenen som var en gammal takad dansbana mitt i skogen vid havet, samsades professionella dansare, musiker och amatörer.
Föreställningen spelades sedan inför publik på dansbanan vilken ägs av Pappers avd 143, i Husum och som även var en av många samarbetsparter i projektet.
Föreställningen spelades tre somrar 2014, 2015 och 2016 och utvecklades under åren och varje år med en variation från året före.
Sommaren 2019 var det dags för premiären av filmen.
Under 2014/2015 projicerades texten Inge blånagla-oklädd i dag på ett flertal platser i Husum och resulterade i ett permanent verk i neon som invigdes 2016 på Husums Resecenter.
-Had man inge blånagla va man som oklädd-, ett av alla ordbruk som användes i fabriken under tiden när arbetet var fysiskt och många tillbud skedde. Uttrycket berättar om det fysiskt hårda arbetet i fabriken under ett långt arbetsliv.
https://blanagla.wordpress.com/
Libjiesbåaloe, 2014, skulptur i rostfritt stål
Skulptur i ny park på Köpmanholmen.
Placerades på platsen där den gamla sågen och massafabriken som lades ner 1982, låg. När samerna från samevistet på Kärleksudden blev bortkörda av den nya tiden och bygget av fabriken på Köpmanholmen kan man tänka sig att de tappade ett smycke av något slag i gräset. Många är vi som legat på knä och letat efter en ring eller ett örhänge som gömmer sig i gräset. Här är tanken att en detalj från en samisk silverkrage, en hängknapp, blev kvar. Silverkragen använde de sydsamiska kvinnorna vid fest och bröllop. En koppling till det nya namnet på parken-Kärleksudden.
Samekvinnan som la en förbannelse över fabriksbygget – en gång ska här åter bli fäbodvall- fick till slut rätt.
Helena Byström 