Vodici, 2014, film, installation, Uppsala domkyrka

Verket i Vodici  ingick i utställningen Himlen är här i Uppsala domkyrka. Stiftets rikedomar hade samlats in och visades i utställningen.

Verket Vodici, som visades I Uppsala Domkyrka år 2015, var en 8 meter hög filminstallation som täckte två kyrkfönster I ett av domkyrkans kor.

Filmen är inspelad under vattnet I sjön Ohrid I Makedonien, en av världens djupaste sjöar med en kalkrik bergart som ger vattnet en intensive djupblå färg. I filmen rör sig människan i vattnets element som vi både kan uppleva som inbjudande och omfamnande samtidigt som vattnets kraft, mörker och kyla ständigt är närvarande.

 

EVA ASPs TEXT:I de båda filmprojektioner som visas på fönstren till Sturekoret, har Helena Byström förhållit sig till dopet, som handling, och till det medium i vilket denna handling tar sin gestalt, till vattnet. En särskild företeelse har inspirerat till verket: i staden Ohrid i Makedonien hålls en speciell tradition levande, när man på Johannes Döparens dag, den 19 januari varje år, slänger ett träkors i vattnet till sin sjö. I ceremonin, som kallas Vodici, eller Kristi dop, kastar sig sedan samhällets unga män och pojkar i hundratal ned i det iskalla vattnet för att hämta korset tillbaka. De följs av familjer, unga som gamla. Den som fångar korset blir något av stadens hjälte och välsignad resten av året. De bägge filmerna tar sin utgångspunkt i denna tilldragelse.

Helena Byström arbetar oftast utifrån en plats och med de specifika erfarenheter som är förbundna med denna plats. I installationen Invasion i Konstnärshuset 2013, anknöt hon till Konstnärsklubben, som vid tiden för verkets tillkomst, återigen uppmärksammats för sin ovilja att medge kvinnliga konstnärer inträde. Hon filmar där det vackra husets alla sekelskiftesdetaljer, men låter också som ett slags ”platsens ande” porträttera en rad unga kvinnor som på ett eftertänksamt sätt intar husets alla vrår. Det sinnliga och det kroppsliga är också viktiga komponenter i hennes verk, där hon gärna utgår från någon vi alla kan identifiera oss med. Det kan vara du eller jag eller grannpojken – kanske vid sådär 12 års ålder. Ett personligt tilltal skapas på detta sätt, och en påminnelse om erfarenheter från den tid när vi som barn först upptäckte världen, hur en tröja kändes mot kroppen, årstidernas skiftningar, lukten av snö första gången. Att hålla kontakt med denna kroppsligt och mentalt registrerande person, har blivit en konstnärlig uppgift och ett signum för Helena Byströms konst. I denna ”bejakelsens mottagande uppmärksamhet”, för att citera fredstänkaren Dag Hammarsköld, det slags sinnestillstånd där alla mänskliga handlingar får plats, finns ett förhållningssätt väl lämpat för en kyrka. När Helena Byström inbjöds att föreslå en konstnärlig gestaltning av en dopmiljö för Santa Maria kapell i Iggesund 2009[1] utformade hon dopfuntens cuppa av glas, så att händernas verk skulle vara synligt för alla, även de minsta. På så sätt blev Byströms verk kongenialt med kyrkans idé, om att i grunden vara allas egendom.

 

Create your website at WordPress.com
Get started